Skogspromenaden!
Oj, nu är jag helt slut vill jag lova. Har precis kommit hem från en låååång och jobbigt promenad.
Två timmar var jag, hunden och barnen ute idag. Jag fick för mig att jag skulle pröva gå lite i skogen. Tänkte att i värsta fall får jag vända. Men ju längre in i skogen vi gick, desto mer ovillig var jag att gå samma väg tillbaka. Jag är helt slut i armar och kropp, eftersom jag har fått putta på och lyfta vagnen för varje trädrot och sten.
Det var två år sen jag gick i skogen, dvs när Fredrik var så pass liten att jag kunde bära honom i sele. Och nu kommer jag ihåg varför jag inte gått där med vagn! Och det dröjer två år tills nästa gång (!)
Det är stora traktorspår många delar av skogen, därför tänkte jag att jag kunde lirka mig runt. Men att baxa runt stora syskonvagnen var riktigt jobbigt. Men, sagt och gjort...
Jag hittar inte så bra i skogen, så jag virrade dessutom bort mig, vilket gjorde det ännu jobbigare, och när jag väl hittade ut, fick jag gå runt igen pga tjärr och diken! Pust och stånk! Dessutom började bakhjulen på vagnen trilla av hela vägen hem, som jag fick sätta dit.... då blev jag nästan gråtfärdig och tänkte, hur ska jag göra om vagnen pajjar? Hur kommer jag då hem med barnen? Men jag behövde aldrig lösa det som tur va!
Men sen när jag äntligen hittade ut ur skogen, där det inte var dike vill säga, gick jag i kanten av åkrarna tills jag kom ut på den vanliga traktorvägen. Lättsamt det kändes. Och vagnen blev så lätt så det kändes som vi svävade fram!
Nej, skogen får bli antingen utan barn, eller då Fredrik är på dagis, och jag kan ha Henrik i bärselen.
Men nu efteråt känns det ju skönt, och att gå i skogen är ju i vanliga fall mysigt och avkopplande.
Nu sitter jag och äter korv med bröd, medans båda barnen sover ute i vagnen. Gott!
Två timmar var jag, hunden och barnen ute idag. Jag fick för mig att jag skulle pröva gå lite i skogen. Tänkte att i värsta fall får jag vända. Men ju längre in i skogen vi gick, desto mer ovillig var jag att gå samma väg tillbaka. Jag är helt slut i armar och kropp, eftersom jag har fått putta på och lyfta vagnen för varje trädrot och sten.
Det var två år sen jag gick i skogen, dvs när Fredrik var så pass liten att jag kunde bära honom i sele. Och nu kommer jag ihåg varför jag inte gått där med vagn! Och det dröjer två år tills nästa gång (!)
Det är stora traktorspår många delar av skogen, därför tänkte jag att jag kunde lirka mig runt. Men att baxa runt stora syskonvagnen var riktigt jobbigt. Men, sagt och gjort...
Jag hittar inte så bra i skogen, så jag virrade dessutom bort mig, vilket gjorde det ännu jobbigare, och när jag väl hittade ut, fick jag gå runt igen pga tjärr och diken! Pust och stånk! Dessutom började bakhjulen på vagnen trilla av hela vägen hem, som jag fick sätta dit.... då blev jag nästan gråtfärdig och tänkte, hur ska jag göra om vagnen pajjar? Hur kommer jag då hem med barnen? Men jag behövde aldrig lösa det som tur va!
Men sen när jag äntligen hittade ut ur skogen, där det inte var dike vill säga, gick jag i kanten av åkrarna tills jag kom ut på den vanliga traktorvägen. Lättsamt det kändes. Och vagnen blev så lätt så det kändes som vi svävade fram!
Nej, skogen får bli antingen utan barn, eller då Fredrik är på dagis, och jag kan ha Henrik i bärselen.
Men nu efteråt känns det ju skönt, och att gå i skogen är ju i vanliga fall mysigt och avkopplande.
Nu sitter jag och äter korv med bröd, medans båda barnen sover ute i vagnen. Gott!
Kommentarer
Trackback
